Ankarsrums Återbruk

Inne i skogen, bland bergknallar och insjöar ligger småländerna. Ett landskap format av inlandsisen och senare hårt gnetande och stenbaxande bönder i det vi idag kallar Småland. 

Upptäckten och förståelsen av järn i markerna runtomkring initierade en omvälvande utveckling i de nordöstra trakterna. En utveckling som startade järnbruk och smältverkstäder och smedjor. Kolmilor i skogarna, järnet från gruvor och sjöar har bearbetats här i Ankarsrum. Från bruket kommer slaggen, färdiga gjutjärnsprodukter och påverkan på dess omgivande landskap med ett slaggstensdepåer och ett indragande av järnvägen.

Men brukets storhetstid är idag förbi. I en globaliserad värld står inte den här produktionen upp mot modernare industrialisering, men en mindre produktion finns ännu kvar och står och bultar mitt i byn, om än på ett tystare sätt.

Arbetskraftens behov har minskats i takt med mekaniseringen av industrin och så har även befolkningen när bruket inte längre är den drivande ekonomiska motorn i bygden. Avfolkning av landsbygden är ett lika stort problem här som i resten av glesbygdens Sverige.

Huset är placerat mitt i byn och i den nordöstra kanten av bruket. Byggnaden har varit ett lager för gjutmodeller från bruket och kallas därefter Modellboa. Inredningen består av många hyllor som utgör själva hjärtat i byggnaden. 

Byggnadens fasad ändras i mycket liten utsträckning för att bevara områdets av utseende i en industriell karaktär. Det är en viktig aspekt för Västerviks kommun att värna om områdets historia genom dess byggnader. Denna byggnaden är en av få som har det här utseendet från den här epoken. 
Tidigare har järnvägen gått hela vägen fram till byggnaden vilket man ser tydliga spår av i landskapet, det är något som jag använder mig av när jag väljer att lägga ett parkområde intill huset och industrin.

Det har funnits flera byggnader i anslutning till den byggnaden som står här idag, först en mindre byggnad i trä söder om huvudbyggnaden, den revs senare och på platsen byggdes en ny i betong upp. Den är idag riven och det är bara den nuvarande modellboden som står kvar som den alltid har gjort.
 

Byggnaden är en förenklad korsvirkesbyggnad i massivt timmer och ett förbands tegelutfyllnad utan några snedsträvor i fasaden utan stabiliseras inuti byggnaden genom snedsträvor vid mittpelarna. Gjutjärnsfönster i som ger ljus till de två våningarna och vid gavlarna. Kraftigt brädgolv på båda våningarna som spänner över hela byggnadens längd, korsvirkestimret är sammanflätade med en blixtskarv.

Byggnaden finns i alla fall innan 1897 enligt karta, troligtvis bygd ca 1880-tal eller lite senare på grund av stil och material. Det är en klassiskt industriell byggnaden med få utsmyckningar och enkla raka former som är repetitiva och byggnaden är mycket symmetrisk. Storleken vittnar om en industri i utveckling och behov av snabbt användbara lokaler som kan användas för lagring av deras gjutformar.

I byggnaden gör  jag plats för både en verkstad för bearbetning av metall, ett showroom för brukets produkter samt ett makerspace till gagn för byn. Allt detta samsas sida vid sida och bryts bara av de genomgående hyllorna på vardera sida. 

Min transformation av byggnaden är respektfull både mot husets historia, miljön och det ekonomiska i att spara det vi redan har byggt.

Byggnaden är tänkt att vara öppen och inbjudande till både kunder, besökare och är tänkt att kunna brukas av båda simultant.  

Ingången till byggnaden är i norr och är den ursprungliga, in till ett litet vindfång med toaletter till höger. När man når det stora rummet möts man av en utsikt över hela rummet och den centrala trappan. Till höger når man butiken och till vänster ser man verkstaden som har en egen ingång för tyngre material och gods. 

Fortsätter man ner genom hyllorna så når man en öppning ut mot en altan och en öppen plats där smide och smältning av metallerna kan ske. Ett litet vindskydd där man kan söka skydd och sen utforska vidare ut i landskapet.

Går man upp för den centrala trappan når man en föreläsningssal och runtom hörnen så finns arbetsbord med mindre verktyg för finare bearbetning av metallen och 3d maskiner. Det finns också en godslift bredvid ingången som går mellan våningarna.

För att man ska kunna vara i byggnaden året om efterisoleras det på insidan av den halvlager tunna murvägg som görs med hempcrete som är et återanvändbart material av kalk och hampa sammanpressat, som muras upp på insidan direkt mot väggen med kalkbruk och det putsas sedan på insidan med ett rött/orangefärgat puts. Konstruktionen blir  diffusionsöppen och kan tillåta temperaturskillnader. Denna sorts isolering har en låg Co2  utsläpp i en LCA-analys

Det sätts en inre ny rama av aluminium på insidan som har en tunn ram med en termoglasruta och det  påverkar inte sikten från de gamla fina fönster som är där idag.  Aluminium som också är enkelt nedsmältbart.

Under golvet lägges skumglas på duk som isolering men också dränering av fukt. Skumglas er gjort på återanvänt glas och är ofta använt i denna slags grund i hus i Sverige idag. Samtidigt är det ett reversibelt sätt att arbeta på.

Ovanpå det existerande översta bräder med en duk under blir det isolerat med Cellulosaisolering som lösull som sprutas upp på duken. Det är gjort på gamla tidningar og annan cellulosa restmaterial. 

Allt detta för att skapa ett så enkelt projekt som möjligt med så litet CO2 avtryck som möjligt för att få en stabil byggnad som kan stå där i 100 år till och ge tillbaka till byn och bruket.