En komposition av återbruk

Projektet tar sin utgångspunkt i de många ödehus som finns runt om i Sverige.
Ett ödehus är ett hus utan en aktiv ägare, ett hus som blivit lämnat.
Enligt statistiken finns där ca 300.000 hus runt om i Sverige som ingen står skriven på. I denna statistik räknas även sommarhusen in. Det som däremot inte räknas in till denna statistik är övriga byggnadstyper så som ladugårdar, förrådsbyggnader, hebren och vallstugor.

Problematiken fick sitt startskott med centraliseringen från det småskaliga
jordbruket. Många människor lämnade hastigt sina hem för ett arbete i en närliggande stad. Många hus ser därav ut som om någon har gått ut genom dörren och aldrig återvänt. Det är i många fall som tiden stannat av. Porslinet står vackert uppställt i skåpen och tidningen ligger invid en kaffekopp på bordet.

Dessa byggnader står som en restprodukt i landskapet.

När man ser en karta över Sverige och tittar på naturen, så kan man se hur tillgången på träd också styr över hur man byggt sina hus historiskt över landet.
Man delar in Sverige i fyra regioner:

Fjällskogregionen: består i regel av barrskog invid fjällets fot, efter det övergår det i lågt växande björk tills det att man når trädgränsen

Norra Barrskogsregionen: Största delen av den svenska skogen ingår i den norra barrskogsregionen. Det finns få lövträd i detta området.
I detta område dominerar de Knuttimrade husen, dvs hela timmerstockar som är staplade på varandra med en knut i hörnen. Knuttekniken varierar mellan de olika regionerna och har en kulturell lokal förankring.

Södra Barrskogsregionen: Likt norra regionen dominerar barrträden, men skillnaden är att man kan hitta lövträd här.
I detta område dominerar skiftesverken. Väggar i skiftesverk består av liggande plankor som är infällda i stolpar. 

Lövskogsregion
Historiskt sett har det enbart funnits lövskog i detta område. Numera finns det även inplanterad granskog.
I detta området dominerar korsvirkeshusen.

Så ju längre söderut man kommer i Sverige, ju mindre trä består konstruktionerna av.

På senare år har intresset ökat för de många ödehusen. En aspekt av det är att många har möjlighet att arbeta hemifrån och kan därav vara bosatta längre ut från städerna. Men för många är det svårt att hitta kapital till att köpa ett ödehus grundat att marken och huset är lågt värderad eftersom husen ofta har omfattande renoveringsbehov. Den som önskar köpa ett ödehus har därav i många fall svårt att få lån från banken. Husen har därav hamnat i en form för låst resurstillstånd.
Många hus har också oklara ägarförhållanden.

Grovt indelat så finns det tre typer av ödehus.
1. Hus som ligger på en fastighet där ett skogsbolag eller en bonde verkar.
Huset är inte av intresse eftersom det är marken man brukar
2. Semesterhuset. Hus där människor endast vistas ett fåtal veckor om året och där kommuner därav urholkas på grund av att där är för få helårs bosatta. Många bor utomlands och ägaren är svår att nå.
3. Arv.

Juridiskt sett så finns det alltid en ägare på huset, hur förfallet det än är. Men att hitta ägaren är svårt i många fall. 
För att se till Danmark så har Danmark ett annat folkbokföringsregister än Sverige, vilket gör det svårt för små kommuner att hitta ägaren.

Om man sätter de många politiska och juridiska hinder till sidan för att kunna utforska möjligheten att samla upp dessa konstruktioner för framtiden?

Vad om lagen skulle förändras och det blev en reell verklighet att samla upp allt material som ligger utspritt över landet? Låt oss säga att om ett hus skulle vara lämnat i 30 år så skulle man mista sin ägorätt och på så sätt öppna upp för att materialet skulle kunna få samlas upp och användas där det finns behov för det.

Jag har haft ett fokus på att rädda byggnadselement och inte hela konstruktioner under detta projektet.

I februari var jag i Hälsingland. Jag registrerade byggnadselement och noterade vilka element som är vanligt förekommande. Turen var en mindre inventering på byggnadselement med fokus på återbruk samt ett fokus på de hantverkstraditioner som präglar området.
.
Hälsinglandsturen blev till ett kartotek på potentiella delar man kan återbruka.

Kartoteket flyttade in i materialbanken och på bakgrund av tankeexperimentet har projektet vuxit till detta långa hus.
Med tanke på omfattningen av allt material som ligger utspritt över landet så blev materialbanken en evighetsbyggnad. Ju mer material man hittar ju längre kan den få växa. Eftersom den ska fortsätta växa så har den placerats längs en bäck. Den knäcker när bäcken knäcker och när den blir längre så knäcker den när den stöter på ett hinder. 
Huset består av studiebostäder, hantverksskola, verkstad och materialbanken.

Placeringen av enheterna under taket startar med det täta som er bostäderna
Jag ser varje pelare som en takt där funktionerna växer för att upplösas i den skog de är sprungna ur. Huset vandrar ut i skogen och i detta tankeexperiment så får på så sätt träden stå.

Den smala form på huset är inspirerad av de karakteristiska hälsingegårdarna som är långsmala. Den smala formen gör att huset kan vandra förbi träd och gå runt om de hinder den stöter på. Det har varit viktigt för mig att skapa en plats som arbetar efter premisserna.
Skolan och verkstaden är det behov för om man ska lära sig av hantverket och lära sig att arbeta på ett nytt sätt med träkonstruktioner. Att arbeta med återbruk är inte detsamma som att arbeta med det material som kommer direkt från sågverken.

Skeva plankor kräver med säkerhet en ny kunskap. Det blir ett skifte i estetiken
Elementen som flyttar in i materialbanken får en ram genom gridsystemet och blir en del av taktslagen i huset.
Funktionerna ligger en takt in från öst och en halv takt in från väst. På båda sidor får man de långa siktlinjer genom hela byggnaden till det att den knäcker av. Med pelarsystemet vill jag återskapa träden i skogen. Liksom skogen runtom så är också byggnaden ett plantage.

Om man väljer att aktivt besjäla konstruktionerna, likt teologins heliga platser, så kanske vi tar hand om det bättre.

Källor:

Tack till Vägledare Stine Henckel Schultz

Tack till Evy Bergius och Lars-Anders under Hälsinglandsturen

Tack till Anders Westlund, snickare, för intervju om träkonstruktioner

Tack Pernilla Björverud, Leader skåne, för intervju om arbetet med ödegårdar